www.jofen.com

Näe, det har ingenting med riddaren att göra - nu sitter jag på arlanda (ARN) och väntar på att tåget mot Gävle ska komma. Känslan av att vara så nära och ändå 20 mil borta är jobbig. Jag har betat av jobbmailen och tror att jag börjar få koll på fredagen då jag ska in i systemet as usual med ett seminarium och en föreläsning. I ärlighetens namn skriver jag nog det här inlägget bara för att få tiden att gå - just nu känner jag mig ganska ofräsh, skäggig, långnaglad osv. och vill bara hem till familjen, duschen och gamla slitna favoritkläder. Det enda smolket i bägaren är att dom nu verkar ha magsjuka alla tre så om det blir nåt jobb imorgon är kanske inte helt bensäkert - kanske får jag börja med att köra buss... Uuuu!

Logout!

Idag är det minst lika kallt som igår, om inte än kallare. Jag har haft på mig min svenska höstrock när vi varit ute och gått och då är det faktiskt ganska kallt när jag ger upp vikingaattityden och kränger på mig en rock. Idag var vi nästan utan bokningar, lite handledning släpar efter och vi hade ett möte på VNU och ett på ambassaden. B och J(1) tog trippen till universitetet för mötet där och jag och J(2) tog ambassaden - på vägen dit råkade vi glida in på temple of litterature och ett trevligt kaffehak där dom serverade en creme caramell som jag inte rekommenderar.

Mötet blev kort och av ett ganska formellt informationsutbytande karraktär och på lite mer än 30 minuter kände vi oss uppdaterade från båda håll. J(1) anslöt sig till oss utanför ambassaden och vi gick mot Ho Chi Minh's mausoleum och såg på en fotoutställning över Hanoi daterad tidigt 1900-tal under den franska kolonialperioden. Fatta att franskarna investerade så mycket i Indokina och Tonkin som det här området kallades att dom faktiskt installerade ett spårvagnssystem i staden. Hur som helst var det tydligt att staden var mindre än stockholm på denna tid och att den idag skulle rymma hela sveriges befolkning och några hundra tusen till + alla turister och businessmen som alla finns här parallellt med dom bofasta.

Min vana trogen sitter jag här motsvarande 00:48 lokal tid och kollar mail och bloggar efter den sista middagen i Ha noi - imorgon styr vi kosan hemåt och jag kan inte nog uttrycka hur mycket jag längtar efter att checka in på Noi bai och vänta på planet. Vi har sovmorgon till 08 imorgon så det ska nog funka bra om jag bara går och lägger mig direkt efter det här inlägget.

För 50$ har jag nu också inskaffat en ny tattuering på min gamla dödskalle arm som inte fått bläck i huden på - huuu... 22 år. Gadden blev snygg och nu gäller det väl bara att vårda den under läkningen så att den inte flagnar (flygningen sätter lite press på det där med läkningen genom att luften är så torr i planet) men jag ska köpa salva imorgon och smeta till den innan vi drar till flygplatsen.

Imorgon ska jag ut och shoppa en resväska, den var lite kantstött på vägen hit men nu har någon mindre finmotorisk person totalt mörshat den och jag tror inte att jag får hem den med hantagen västa vid väskan i detta skick. Så morgondagens projekt blir att inhandla någon stöttålig dito för ett pris som inte överstiger 40$ och det bör inte vara svårt. Sen ska den konkas genom det totala trafikkaos som Ha noi faktiskt är mellan 06 och 22 och packas. Som vanligt är det mycket saker som ska transporteras till svedala (mest en massa svettiga kläder + lite presenter). Men det borde kunna gå utan allt för mycket stress - grejen är ju att väskan ska köpas och fyllas innan 12 då utcheckningen når sin deadline.

Sen åkter vi i samlad tropp till Bankok för transfer vidare, J(1), J(2) och jag flyger thai direkt till stockholm och vår kollega B väljer istället SAS över köpenhamn från Bankok. På Bankoks flygplats ska jag handla lite smink och damen i hemmet och lite sponken till mig och farsan och sen är det den där vidriga väntan som nästan är värre än planet. Instängd i ett köpcentrum av tre olika sorters affärer som kopierats och distribuerat över en enorm yta är det svårt att varva ner och inte blir det bättre av att det då är natt i krohppsklockan samtidigt som lysrören försöker ge alla i lokalen migrän. Det vit/grå daskiga lysrörsljuset är nog värst om jag tänker efter. Bankok är helt enkelt inte kul.

Min polare OveRklig sms'ade när jag satt och gaddade mig på Hanoi Tattoo och han berättade att han dragit in el i vår replokal och att den dessutom var invigd med en inhoppare på strängslakt (men vem kan klandra nån för att vilja dra av lite käng efter att ha umgåtts med torsmansplugg några timmar - jag menar det är ju inte världens mest stimulerande sällskap). Nåväl, jag ser det som att nån svedjat marken åt mig så att det bara är att ploga upp all harmoni och frid som kan ligga i vägen där.

Min tanke var faktiskt att stoltsera med gadden här, men nu har jag förstått att Android (som är en utveckling på linux) inte vill kommunicera med linux utan bara windows (turncoat). Så mitt foto i telefonen får ligga där tills jag är tillbaks i sverige igen. Och där tror jag att jag har en date med tvättstugan, av flera olika skäl. Först och främst kommer jag hem med en koffert av sur-strumpor och unkna t-shirts som luktar drake och troll och för det andra har budet från kalla norden nåt mig om att la familia ligger i magsjuka och inte alls mår bra. Så om du läser det här T, lägg in en tid efter lunch på torsdag så ska jag göra ett pass i stugan!

Nu är det dags att stänga verkstaden, ta en repa i badrummet och sjunka in i ljuv sömn med [distatix] i lurarna - Plattan medication är en favorit som har spelats ofta denna resa (klicka länken till höger och ladda regenerate på myspace sidan - maxxa högtalarna och blås in dammråttorna till grannen). [distatix] och The Accidents är mina reskamrater på denna resa.

Sådär, lokal tid är klockan 23.45 och jag är tillbaks i Ha Noi där det faktiskt är kallt. Från att ha traskat runt som en svettig sill i 39 graders tropisk (läs nästan badbart fuktig luft) värme har jag kommit tillbaks till ett Ha noi på 16 grader och blåst, Accuweather som tar in luftfuktighet och vind för att beräkna vad dom kallar real feel sätter Ha nois temp till någonstans mellan 8 och 13 grader - så det var en kontrast att kliva ur planet här.

Just nu är jag nöjd med att vara tillbaks på vårt gamla goda hotel, men egentligen vill jag bara hem nu - 2 veckor är helt enkelt för långt även om det är mycket att hinna med när man bara är här fyra gånger om året och har runt 120 studenter i omlopp. Nu kanske det låter som en lång semester, men det är det absolut inte - tvärt om är till och med dom lediga dagarna lite att tas med. Men innan jag går in på det ska jag försöka summera lite vad som hänt sen senast.

På tisdagen hade studenterna frågat nyfiket om min näsring och tattueringarna och J hade, mest på skoj, sagt att jag var rock stjärna innan jag blev lärare. Onsdagen löpte som tänkt fram till strax före lunch när min tolk och co-teacher Thoa abrupt kallas till ett möte på skolan, så där stod vi och stirrade på varandra - några studenter som inte klarar akademisk engelska utan tolkhjälp och en lärare som inte klarar vietnamesiska utan tolkhjälp. Då föreslår dom alltså att jag ska sjunga någonting för dom ackapella. Hjälp, vad gör jag nu tänkte jag, sökte i en mycket gammal och antik text-hatt i bakhuvudet  kom på att jag ju faktiskt kan Alice in chainst - Nutshell utantill. Sagt och gjort, jag stämde upp och drog en AIC låt för mina vietnamesiska studenter och dom svarar med att faktiskt sjunga tillbaks till mig - jag sjunger hårdrock och dom svarar med klassiska vietnamesiska sånger. Allt som allt sjöng vi nog i närmare 20 minuter för varandra innan Thoa kom tillbaks. Våran team-teaching på eftermiddagen var uppskattad och avlöpte helt utan problem.

Torsdagen var det ett möte på ambassaden som stod i fokus på kvällen, under dagen läste jag igenom studenttexter och tog en prommenad där jag faktiskt lyckades se ytterligare en tattuerare - men det är nån mässa eller show i Hong Kong så ingen av dom var i landet. En fika på lilla Marseille fick runda av dagen och efter det var det dags att rulla på kostymen och slirre för att ta en taxi till ambassaden. Mötet och eventet löpte enligt planerna och jag tror att alla var nöjda med händelsen. Kvällen rundades av med en kaffe på haket utanför hotellet.

Fredan var det VNU som gällde och vi fick skjuts med Mr Long till universitetet där alla var som galna - dom första 12 studenterna skulle ta examen och det var stort - vice rektor vid universitetet, en dam från svenska ambassaden dök upp + en hel drös andra människor. Nu är ceremonier någonting speciellt och viktigt i Vietnam så salen där allt gick av stapeln var full med blommor, tal och gåvor. Hur som helst gick också detta väl bortsett från att man från min arbetsplats försåtsminerat hela eventet i nån småskalig tjurig svensk anda - diplomen till denna internationella examen var på svenska!

Jag har fortfarande inte kommit över det och det formligen kokar av ilska i mig när jag tänker på det - här drar vi detta program och tvingas ge ansikte åt inskränkta shit-kickers i gamla svedala. Amatörmässigt och förnedrande var det för att undvika ord som vanligtvis skrivs med asterisker mellan välkända inledande och avslutande bokstäver. När hela ceremonin var fixad skulle vi vidare till restaurang och käka för att liksom fira loss hela eventet. Det var naturligtvis trevligt och gott - människorna här är trevliga och köket är faktiskt vansinnigt trevligt.

Måndag bar det av till flygplatsen Noi bai för ett flyg mot Da Nang - väl på plats i Da nang skulle vi vidare till en mindre ort som heter Hoi an. Hoi an var hur mysigt som helst, många back packers, ytterst få bilar och bara några få moppar - mest var det bara cyklar som for omkring, med lite razzel, razzel och pling. J och jag knallade runt och spanade in denna grönskande och overkligt prunkande ort - käkade lite och gick tillbaks till hotellet redan vid sju på kvällen. Efter att jag hade duschat skulle jag ta en cigg på balkongen, runt 22 vaknade jag där och insåg att jag hade sovit i vilstolen närmare tre timmar. In på rummet, borsta tänderna och lyset av.

Nästa dag, nu snackar vi söndag, hade vi nån slags utflykt bokad åt oss så upp sex på morgonen och äta frukost innan nån guide skulle hämta oss. Just den morgonen hade nån fyllt mina ögonlock med sand och det var en kämpig start - speciellt eftersom AC'n på rummet var paj vilket innebär att temperaturen låg på över 30 grader. När guiden kommer visar det sig att vi ska till My son (uttalas misong) vilket är ett världsarv utnämnt av UNESCO.

Att världsarvet låg på ett berg och att trippen innebar att klättra runt i 39 graders sol blev vi så att säga varse ganska snart. Hur som helst var det värt det och det var en enorm upplevelse att se platsen (rekommenderas om du är i krokarna nån gång). Efter My Son var det dags för en flod-trip så sagt och gjort styrde bussen mot floden och vi hoppade på en båt. Bara någon timme innan vi skulle vidare kom vi tillbaks till hamnen i Hoi an och vi siktade på kall öl, kaffe och massor att dricka. Sen bar det av med bil in till Da nang och vidare mot Hue där värmen var precis lika tryckande. Här skulle vi på en flodtripp så det var bara att packa upp på rummet och bege sig ner till lobbyn. Vi togs med en bit ut i floden (perfume river) och där bjöds det på traditionell vietnamesisk musik så gott som resten av kvällen - efter det var det dags att stoppa in första maten och vi landade tillslut på en Indisk restaurang.

Upp på rummet, ner i bingen och så upp sex på morgonen igen. I Hue gällde det att besöka gravar - magnifika byggnader måste jag säga. Tillbaks in till stan för lite mat och så vidare till kejsarens hemliga stad som ligger i Hue - efter guidningen pep jag och J iväg och vi tog en fika på baren DMZ (the de-militarised zone). En kort väntan utanför hotellet och sen in i en bil mot Hue's flygplats. Väl tillbaks i Hanoi var vi inte före 22 tack vare en totalt galen chaufför som lyckades köra formel 1 i Ha noi (vilket är imponerande på en skala som saknar ord!). Först körde chauffören fel så att vi - hör och häpna - hamnar utanför ett hostel i Ha noi där IKEA skylten som jag sett någon dag innan hjälpte oss att lokaliseras oss. Tillbaks hade vi knappt ätit nåt stadigt på många timmar - vi tog en lokal vietnamesisk restaurang och lyckades käka för 75.000 dong (ca 35 kronor).

Nu måste jag mosa lus - klockan sex är det dags att kliva upp igen...

Over and out
//ofen

Igår var vi pragmatiska istället för att jag undervisade en förmiddag och sedan var ledig idag, för att sedan vara ledig imorgon förmiddag och undervisa på eftermiddagen så ändrade vi i schemat så att jag var ledig idag och kör heldag imorgon - min kollega hade en heldag idag och är ledig imorgon. Det är en pragmatisk lösning och för mig visade det sig vara en räddare i nöden som jag var helt omedveten om då.

Jag har ju kört ett mördartempo i några dagar och imorse gick jag upp och åt frukost med mina kamrater precis som vanligt, lagom till att jag kommit upp på rummet för att duscha och göra mig i ordning så kommer värdens migrän - min lediga dag blev ett medicinerat sömnpass till 13.00 lokal tid. Men vid ett vaknade jag och var liksom bara sådär som man är efter en riktig attack, lite frånvarande ungefär som man blir under eftermiddagen sådana dagar som man vaknar med en riktig hang-over. Så i en mental ostkupa packade jag och gick på promenad och det är så skönt att hitta här i gamla stan.

Det tog nog närmare två timmars traskande att hitta tattueraren jag såg förra gången eftersom han hade flyttat från den lokal jag såg förra gången - jag såg den faktiskt från bussen som vi tog mot flygplatsen så det fanns ingen tid att göra någonting då. Nu har jag i alla fall ett business card till killen som tydligen gått sin lärlingsperiod i Hong kong (jag fick kika in i studion och det var en proffsig utrustning, förseglade nålar mm. så här kommer jag nog att göra affärer snart). Han var bortrest och skulle komma tillbaks om tre dagar så jag funderar på att gå förbi innan jag flyger till Da nang (vi lämnar inte hotellet förän 12 så jag borde hinna dit och kolla priser och hygien lite närmare). Bilden till höger är mitt tänkta motiv - det är tydligen Ha noi's symbol och det är väl ett passande motiv?

Sen köpte jag lite saker till mina grabbar hemma i svedala och dom kommer (hoppas jag) att bli helt tokiga i pappas present denna gång, jag gjorde ett sånt enormt bra deal idag att jag fortfarande känner att det är veckans om inte månadens klipp. Allt som allt har jag brännt en miljon idag, turligtvis i dong och inte i svensk valuta.

Om du någonsin är i vietnam och Hanoi så vill jag varmt rekommendera en affär för den som är inne på att köpa lite filmer, det är väl ingen hemlighet att asien är världens största piratmarknad för filmer och musik. Vid Ho Hoan Kiem lake som alla som är i Hanoi förr eller senare kommer till finns det en filmmånglare väldigt nära det kaotiska torg som ligger vid sjöns ena sida där också alla butiker ligger.Tuan Store, på Hang Gai Street 48 ägs nämligen av en kille som pratar perfekt svenska eftersom han har en svensk kompis - utbutet är massivt och han har alltid det senaste och ser till att filmer och cd-skivor är spelbara. Sådär, lite informell reklam får man väl lägga in eftersom jag alltid får bra deal.

Jag strosade vidare till Ho Hoan Kiem lake och tog en Ha noi beer på en av restaurangerna vid sjön. Det är en tropis och grön oas som alla äldre dussinturister hamnar på, vid bordet mitt emot mitt satt två äldre norska par och diskuterade asiaterna på ett sätt som inte var så trevligt i mina öron. Men jag lät det glida, det var min lediga dag och världe dräller av dumma människor - det var absolut inte nationaliteten det handlade om. Dom var bara inga trevliga människor så jag knäppte ett kort med den här bloggen i åtanke, drack upp ölen och betalade.

Från Ho Hoan Kiem Lake är det enkelt att ta en tvärgata ner mot katedralen där alla back-packers håller till så jag tog en sväng förbi dom kvarteren på vägen hem. Det är en väldigt trevlig stämning och atmosfär där, lite grann som Kausan road i Bankok - fredligt och ett ständigt flöde av ganska glada människor med dreads, thai kläder, indiska smycken osv... dom fattiga kosmopoliterna.

Idag var det över 35 grader och väldigt fuktigt så hela jag var formligen sjöblöt av svett när jag kom till hotellet på Quang Su 24 runt fem snåret på eftermiddagen. Jag gick upp, knäppte på varmvattenberedaren och drack en cola - Internet var nere så istället tvättade jag lite kläder och tog en dusch. Runt sex var gänget här och vi gick ut för att hitta en ny restaurang ikväll och efter ett tags snurrande hittade vi en på den västra sidan där det också finns en lite sjö som jag inte har en aning om vad den heter. Det var en genuint vietnamesisk restaurang som saknade meny på engelska, men med lite hjälp från en mycket trevlig kille började maten komma in på bordet och vi åt, pratade och hade det trevligt i kvällsbrisen. När vi började mättna till kommer huvudrätten - chicken hot-pot. Nåväl, den måste väl också avnjutas så vi slog ner på tempot i ätandet och avnjöt en underbar rätt.

På väg därifrån fick jag se en bekant skylt som jag bara var tvungen att föreviga och posta här - jag tror inte att den behöver någon förklaring. Det visade sig att de blå kassar som vi vanligtvis lägger våra varor i när vi besöker IKEA faktiskt sys på denna adress. (dom tillverkas säkert på många andra adresser också, men jag har aldrig sett denna skylt förut).

Vi gick också som sedvanligt är på Café på vägen hem - det är lustigt hur snabbt man skaffar sig rutiner och hur trevligt det är att leva i dem så länge som de är självvalda. Vi strosade hemåt och nu ligger jag på sängen och bloggar, kollar mailen och lyssnar på musik på datorn - Robbie Wiliams (hör och häpna!) är min stora kinky-fetish när det gäller musik. Det är sällan nån tror på mig när jag säger att jag gillar honom men det gör jag faktiskt.

Imorgon är det som sagt jag som har en heldag och jag ska ge mig in i ett pedagogiskt/didaktiskt experiment med en av våra kompetenta tolkar Thoa. Vi ska testa co-teaching eller team-teaching för att se hur det funkar - hon har alltså ansvar för att mer fritt redogöra för tre teorier som vi kommit på att hon också kan lika bra som jag, så varför förmedla dem med en tolk om tolken (som själv är lärare) kan dra det flytande på vietnamesiska?

Även om det alltid är trevlig, spännande och mycket givande att vara här (jag tycker att jag utvecklas som lärare och handledare här på ett sätt som jag knappt når till under ett år i sverige) så börjar jag bli riktigt homesick - vi planerade nästa tripp över kaffet idag för att kunna ge studenterna schema för nästa gång så att dom kan planera in och vi pillade ända tills vi fick ner det till en vecko-tripp eftersom vi alla känner att vi inte vill vara borta så mycket från våra familjer. Vi åker en måndag från sverige och kommerr att åka tillbaks måndagen efter - ett mycket bra beslut!

Nu är plattan med Robbie slut, jag är slut och faktiskt är nog också dygnet snart slut - dags att lägga ner datorn och fånga får...

Depleted uranium is a war crime sjunger Anti Flag i min iPod medan jag tänker försöka få ihop några rader på den här resebloggen - det är ju liksom ingen riktig vits med en reseblogg om man inte bloggar i den...  Vill du lyssna på Anti Flag så klickar du här

Fredag landade vi och var på hotellet runt middagstid, första handledningen hade jag fem på kvällen. Lördag sov jag över ett snäpp och sen jobbade vi en heldag, åt och gick tillbaks till hotellet till nio snåret på kvällen - sen jobbade jag till två på natten innan jag gav upp (ibland märker man att ögonen har läst en sida eller två utan att hjärnan överhuvudtaget varit med i processen). Eftersom jag inte hann färdigt med alla texter gick jag upp halv sex och körde igenom det sista innan frukosten. Söndagen var den stora handledningsdagen när alla uppsatser som förhoppningsvis är färdiga till maj skulle handledas så här gäller det att fånga upp allt som kan gå fel och fixa till dom. Efter närmare 7 timmars handledning på raken finns det räkor som är smartare än handledaren... Har man inte handlett med tolk så tror jag inte att det riktigt går att förstå graden av uppmärksamhet som krävs, hur som helst är man ganska tom i huvudet efter en sån session.

Som grädde på moset så sträcker en av mina studenter till mig en bibba på strax över 45 sidor när jag tror att vi ska ta sista uppsatsen, vad är det här tänker jag?
- Hard copy säger han och ler
- Hard copy, säger jag frågande
- Tolken förklarar att studenten tänker sig vara färdig och vill föreslå att vi går igenom uppsatsen imorgon
- Ja säger min mun

(och man får skylla sig själv om man är så jä**a korkad som jag är ibland) och innan jag hinner svälja mitt svar har jag alltså skaffat mig ytterligare ett nattjobb. Vi måste äta så vi sticker till en gammal klassisk vietnamesisk restaurang och trots att den nu är full av back-packers (vilket jag personligen ser som ett gott tecken) har matens standard inte försämrats. Det är maximal bukfylla och smaklöksexplosion!

För att göra det lite jobbigare för mig skiter jag i klockan och hänger med i jakten på ett café och vi blir sittande med kaffe och kaka alldeles för länge så strax efter tio är jag tillbaks på hotellet och redo att läsa en uppsats på över 40 sidor på varierande och knackig engelska. Runt halv tre måndag morgon inser jag återigen att hjärnan har domnat bort totalt, att jag ska upp sex för att hinna ta en dusch och att jag har två papper som jag bara läst igenom en gång men inte antecknat mina kommentarer i. Nu är det inte längre ett alternativ att gå upp tidigare idag också.

I morse vaknade jag sex och det tog säkert en kvart att bara motivera mig att kliva upp. Sju vid frukost. Kvart i åtta i bussen med Mr Long. Halv nio på skolan - lagom till min första handledning.

På något knäppt sätt så laddas jag i mötet och piggnar till rekordfort och vi har en jättebra och givande handledning (en kort paus lät mig avsluta läsningen lite diskret i ett bås vid sidan om). Under lunchen hoppar jag över det sociala och förbereder handledningen som ska komma efter lunch - man måste ha anteckningarna i texten, inte bara i huvudet. Jag hinner precis bli färdig när nästa kull studenter kommer in. Stig på och berätta för mig hur du tänker här på sidan 11... Jag går in i handledningsdimman igen.

Sex är vi tillbaks på hotellet och idag bestämmer vi oss för en anti-kulturell kulinarisk upplevelse, eller vad sägs om pan-pizza och en bärs på Al Fresco som är ett slags vietnamesiskt McDonalds i back-packer området. För ett år sen såg man kanske tre packers på en vecka, nu går det nästan en packer på varje vietnames nere i centrala gamla stan. Här händer saker bokstavligen över en natt, turismen och anpassnigen till densamma har gått ofattbart fort. Jag erbjuds både boom-boom och röka på vägen hem. Tack.... men nej tack....

I skrivande stund är klockan runt 22, migränmedicinen har börjat verka (inte oväntat har jag migrän) och jag piggnar till och bestämmer mig för att skriva nåt och kolla mailen. Saknar grabbarna hemma väldigt mycket och imorgon ska jag försöka få till lite tid att gå och kolla efter presenter.

Resan till SaPa ställdes in med kort varsel och istället ska vi nu flyga till Hue, ta en tripp till Da nang och Hoyang och sedan flyga tillbaks till Hanoi så att vi är i tid till ett möte på tisdag morgon. Vi får lördag, söndag och måndag på oss att varva ner lite och sen kör vi på tisdag och onsdag igen. Så SaPa får vänta till nästa gång och så drar vi söder ut istället - 35 grader och sol, min packning är sweatshirts och en jacka, så jag ska försöka shoppa på mig shorts och t-shirts imorgon om jag kommer loss...

Nu är det dags att somna om och försöka ge kroppen mer än tre timmar på rygg. Jag önskar att jag hade ork med något kapitel i scar tissue, men då sumpar jag chansen att bli kvitt migränen och hålla hela resan ut. Gillar du biografier som t ex white line fever med Lemmy så kommer du att älska den här också, vilken enormt screwed-up barndom alltså...